Mediairritation

Det tycks mig vara den moderna individens skyldighet att involvera sig i mediasfären. Överallt kan man märka att en förutsättning för att kunna interagera med samhället är att på nåt sätt digitalisera sig och/eller aktivt delta i det kontinuerliga mediaflödet. Nya radikaler argumenterar för en konvergens av politik och media, just för att de hängivit sig åt idén att den nya sociala sfären förflyttats eller blivit uppdelad mellan det fysiska samhället och det trådlösa kommunikationsfältet. Man argumenterar för en nya demokrati och en ny deltagarkultur i och med tillgången till det ”globala samhället” som växer fram.

Vad man dock inte tänker på, i mitt tycke, och som stundom kan göra mig ganska irriterad, är detta: Om revolutionär anda verkligen skulle expandera i det samtida medialandskapet, så skulle det inte existera. För det första är revolution och frigörelse från hierarkiska system existerande i första hand utanför medialandskapet, vilket innebär att så fort vi sliter ögonen från skärmen så hamnar vi omedelbart i en fysisk värld fortfarande präglad av samma mossiga hierarkiska system. För det andra så är cybervärlden i sig en alienation i och med att den effektivt omöjliggör direkt interaktion mellan människor (vi är inte varandra fysiskt närvarande). För det tredje så existerar ett kontrollerande system mellan de potentiellt revolutionära individer som interagerar över nätet. Eller rättare sagt: Mediet Internet är i sig ett medel som hela tiden spårar och kartlägger aktiv interaktion, och därmed (som vi sett med till exempel ipred) så är våra utbyten kontrollerbara.

Medier ägs i regel av institutioner som kontrollerar och legitimerar (och därmed också reglerar) dess flöde. För den som påstår att media är ett lämpligt fält för revolutionär praktik, så måste med andra ord denna praktik vara revolutionär inom ramarna för den – av auktoriteter – samhälleligt legitima typen. Visst, nya medier tillåter alltid nya revolutionära metoder att strömma igenom dess portar, men fortfarande så lämnar varje (verkligt) revolutionär handling ett spår som blir material för nya bearbetningar och filtreringar.

Vad man inte tänker på när man frivilligt låter sig fostras in i en alltmer medialiserad tillvaro är med andra ord att man blir kontrollerbar, och med Foucalts teori om samhällets disciplinering i och med små instrumentella mekanismers möjlighet att systematisera mänsklig aktivitet, så blir vi också lättare disciplinerade av tanken på övervakning (många slutade ladda ner inte i och med ipred som faktum, utan därför att man visade att det är lätt att kontrollera cyberaktiviteter. Man blottlade med andra ord internets kontrollerbarhet och snortäta övervakningssystem). Därför:

1. Om medialandskapet ska bli revolutionärt, så måste vi (folket) först fysiskt, i marxistisk anda, överta medlen för mediaflödet. Detta är en praktik som måste ske utanför det. Vi kan inte namnge skurken i dess egna medium.

2. Vi måste ha i åtanke samma modell för klassperspektiv som funnits i den sociala revolutionära rörelsen i det fysiska samhället. Man kan inte utgå från att alla har full tillgång till media- och cybersfärerna eftersom det förutsätter vissa ekonomiska privilegier (och själva intresset för det). Således blir hävdandet om en demokratisk/hierarkilös tillvaro i cybervärlden ett falskt påstående, genom att det exkluderar ickeanvändaren.

3. Vi måste, utanför medierna lägga en hierarkilös grund bortom ekonomiska intressen för att medierna, som nu erhålls och kontrolleras av kapitalistiska aktörer, ska kunna tjäna folkets rent utbildande, informativa och kulturella intressen och behov. I detta nu sitter vi och får reklam inpumpade i hjärnan så fort vi slår upp ett fönster i webbläsaren. Om man kan tala om internet som en offentlig miljö, så är den i första hand borgerlig (precis som den fysiska). Ekonomiska intressen präglar i princip varje utrymme i internet och det anpassas effektivt baserad på våra sökningar och besök på webbsidor. Således är internet och i princip hela mediafältet (förutom public service) kommersiellt och alltså inte i första hand en folklig frizon.

4. Ett fostrande av individen in i en medialiserad tillvaro är samtidigt en passivisering och därmed en antisolidarisk process. En internetanvändare, hur mycket denne än interagerar, befinner sig aldrig i en social tillvaro. De mänskliga uttrycken är blott binära och i själva medialiseringsprocessen frångår det därmed det mänskliga uttrycket, liksom du med all säkerhet inte kan avgöra om jag är arg eller glad när jag skriver detta, om jag skriker eller viskar, eller hur mina ansiktsuttryck ter sig. Med andra ord är det aldrig en upplevelse av umgänge och gemenskap, utan blott – hur hypermedialt det än må vara – en illusion av umgänge där du främst kommunicerar med en visuell återgivning av uttryck.

Med andra ord: Det ligger en fysisk tillvaro där ute som fortfarande bär på hierarkiska förhållanden, hur ”revolutionärt” det binära utbytet över internet och övriga medier än må vara. Att låta sig adopteras av den mediala sfären är således ett passiviserande av individen; ett antisolidariskt företag; en tillvaro av lättkontrollerad aktivitet; och framför allt ett förblindande, genom att vara en illusion av en ”fri” sfär. På samma sätt som med kommersiell TV, så insuper vi i första hand extern information, och kan aldrig, mer än till denna meningslösa nivå som jag just nu befinner mig på, i verklig mening påverka de strukturer som bestämmer hur vi använder internet. Vi kan till exempel inte bestämma att vi inte vill se reklambanners på 97% av alla webbsidor. Lika lite kan vi bestämma att våra sökningar inte fångas upp och omvandlas till information om våra intressen, vilka reklamen anpassas för.